Jag fick samtalshjälp

"Jag fick samtalshjälp"

Lillemor passerade en öppenpsykiatrisk mottagning. Utan att tänka gick hon rakt in. I fem år kom hon sedan tillbaka för att prata om sin sjukdom.

- Jag inbillade mig att jag borde ha varit starkare och "tagit det som en karl", men jag hade så mycket inom mig, berättar hon.

Det var 1998. Lillemor jobbade som lärare på en mindre ort i Östergötland. Bakom sig hade hon en lång tid av medicinska utredningar – och sedan det definitiva beskedet: att hon hade en neurologisk autoimmun sjukdom.

- Jag minns att jag skrev i min dagbok att mitt liv tog slut. Jag såg det värsta framför mig, att jag skulle dö tidigt, att jag inte skulle klara mig själv, säger Lillemor.

Sjukdomen gjorde henne fysiskt svag, men bara periodvis, och under vårterminen det året kunde hon fortfarande jobba halvtid.

- Jag har alltid tyckt om mitt jobb så otroligt mycket. Jag ville verkligen jobba och jag kämpade för det, berättar Lillemor.

Samtidigt fanns alla tankar där. Dem kom hon inte undan.

När hon tänker tillbaka på den tiden så känns reaktionen helt naturlig. För hur tar man annars emot beskedet att man har en svår sjukdom? Hur hanterar man oron över att inte veta vad som kommer att hända med ens kropp? Man kan aldrig veta på förhand hur man reagerar, menar Lillemor.

Vetskapen om att "jag kommer alltid att vara sjuk" malde i hennes huvud.

- Det värsta var nog att jag inte visste hur sjukdomen skulle utvecklas. Jag visste att jag skulle bli svagare, men inte hur mycket, säger hon.

Ett av beskeden från läkarna lugnade i alla fall: hon hade inga skador på hjärnan.

- Det var en otrolig lättnad. Jag minns att jag tänkte "jag får i alla fall tänka fritt", säger hon.

Vändpunkt

Månaderna gick och Lillemor tog sig igenom vårterminen. Hon jobbade så gott hon kunde, men det mesta överskuggades av oron och ovissheten.

Till slut kom hon till en punkt då något måste hända.

Och det gjorde det också – även om det var helt oplanerat.

En dag när hon var på sjukhuset så gick hon förbi den öppenpsykiatriska mottagningen. Lite av en slump fick hon syn på skylten.

Hon hade inte haft en tanke på att gå dit. Men hon följde en impuls och stegade rakt in.

- Jag visste nog att jag behövde hjälp. Jag hade bara inte erkänt det för mig själv, säger Lillemor.

Denna impuls blev början på en vändning, som skulle betyda mycket för Lillemor. Fast det visste hon förstås inte då. Just då ville hon bara ha hjälp. Och det fick hon.

- En sköterska tog emot mig. Hon satte mig i ett rum och lät mig gråta och berätta om all skräck och rädsla, säger hon.

Hon fortsatte sedan att träffa samma sköterska i flera år.

- Hon fanns där och lyssnade. Jag bar på så många tankar. Jag hade en känsla av att jag inte dög. Vi har ju ett samhälle där man ska prestera för att duga. Hon fick mig att inse att jag visst dög. Hon kunde sätta fingret på sådant som var positivt, berättar Lillemor.

Samtidigt fick hon antidepressiv medicin och efter en tid började ljuset i livet komma tillbaka.

- Jag minns att jag stod här i vardagsrummet och tittade ut och såg färger och ljus på taken. Jag kunde åka till plantskolan och köpa blommor och glädjas över dem, säger hon.

Nya glädjeämnen

Det har nu gått tio år sedan Lillemor fick veta att hon har en kronisk autoimmmun sjukdom. Hennes kropp är svagare idag, men hon är inte alls så dålig som hon befarade. Den sista tiden har hon till och med blivit starkare igen.

Hon bor med sin man på det gamla sjukhusområdet i Norrköping, i en charmigt ombyggd radhuslänga som för många år sedan var en infektionsklinik.

Hon är pigg och utstrålar energi. Hon har fått behandling i sju år och i dag funderar hon till och med på att jobba lite igen.

Hon tycker själv att hon har förändrats av sjukdomen. Hon har lärt sig att glädjas över nya saker. Inte minst barnbarnen.

- Jag var lite oförberedd på hur underbart det kunde vara. Men jag har frossat i det utan spärrar. Mitt äldsta barnbarn älskar att åka på min elmoppe, berättar Lillemor och skrattar.

Hon har också fått lära sig att anpassa vardagen efter hur mycket kroppen orkar med.

- Om jag känner mig trött så kan jag tänka "jaha i dag blir en vilodag", och så stannar jag hemma och läser. Jag tillåter mig att vara trött, säger Lillemor.

På frågan hur man tar emot ett besked om att man har en svår sjukdom så har Lillemor ett snabbt svar.

- Man ska se till att man får hjälp. Jag fick samtalsstöd och medicin. Det gav mig en väg tillbaka. Om man kan få hjälp så finns det ingen anledning att må så dåligt. Livet är kort för oss alla. Det finns så mycket att vara tacksam över, säger Lillemor.