Jag ville inte berätta för någon

"Jag ville inte berätta för någon"

Karin sa inget på jobbet. Hon jobbade på ett framgångsrikt it-företag. Hon ville inte att kollegorna skulle behandla henne annorlunda bara för att hon fått en autoimmun sjukdom.

- Det här med att få en diagnos är lite dubbelt, säger Karin.

I dag är hon 48 år. Det har gått en bra tid sedan hon fick veta att hon har en kronisk sjukdom.

- Å ena sidan vill man såklart veta varför man mår dåligt. Å andra sidan finns en risk att man börjar se sig själv som mer sjuk än man är, säger Karin.

Hon tar emot i villan i Linköping. Där bor hon med sin man och de två barnen som nu är vuxna.

Hon berättar om hur svårt det var att förhålla sig till att hon drabbats av en autoimmun sjukdom.

- Jag ville fortsätta leva som vanligt, säger Karin.

Det kunde hon i stor utsträckning göra. Sjukdomen gjorde henne periodvis svag. Däremellan mådde hon bra och fysiskt klarade hon sig utan större problem.

- Det var vardagen som var det viktiga; alla aktiviteter och att barnen mådde bra, säger hon.

Hon ville inte bete sig som om hon var sjuk – och hon ville inte heller att omgivningen skulle se henne så. Karin valde därför att inte prata om sin sjukdom.

- Jag tänkte: varför ska jag prata om en sjukdom som inte syns, säger hon.

Samtidigt fanns oron där. Skulle hon bli svagare? Hur skulle hon klara sig? Hur skulle det gå för familjen?

De hon pratade med var sina närmaste. Framför allt sin man. För visst fanns behovet att prata med någon. Men även det var kluvet.

- Jag såg ju att det var jobbigt för honom och ibland försökte jag hålla igen, berättar Karin.

Dilemma på jobbet

Utåt fortsatte hon att undvika att tala om sjukdomen. Det var ett vägval som ställdes på sin spets när hon skulle söka nytt jobb.

Men även då höll hon fast vid sitt beslut: hon undvek att berätta för arbetsgivaren om sin sjukdom.

- Jag kommer ihåg hur jobbigt det var att sitta på en anställningsintervju och inte berätta att jag kanske hade en autoimmun sjukdom som, om den blommade ut, skulle göra det svårt för mig att klara arbetsuppgifterna. Jag visste att jag skulle ha svårt att klara av ett heltidsjobb. Men jag hade bestämt mig för att hålla tyst om min sjukdom, säger Karin.

Hon fick det nya jobbet – som systemutvecklare på ett stort it-företag – och hon minns den tiden som väldigt rolig.

Det var åren innan it-bubblan sprack och det var en väldigt god stämning på arbetsplatsen.

Även om det inte kändes helt bra att inte berätta så tyckte Karin – och tycker fortfarande – att hon gjorde vad som var bäst för henne.

- Jag försökte leva i en positiv anda. Jag är lite så som person. Det blir lättare att leva om man försöker se det ljusa i det hela, säger hon.

Efter en tid blev hon dock sämre. Hon fick svårare att koncentrera sig och tänka logiskt.

- Det kändes som en svetslåga in i huvudet. Jag fick inte ihop det. Det var helt tomt och jag hade svårt att skriva långa meningar.

Karin var tvungen att berätta för sin arbetsgivare och sina kollegor.

- De tog det väldigt bra. En del ryckte nästan på axlarna, vilket förvånade mig, men det var skönt att de inte förstorade det, säger hon.

Efter en jobbig tid var hon ändå tvungen att sjukskriva sig.

- Jag hade svårt att erkänna för mig själv. Det kändes verkligen som ett misslyckande och jag var rätt så nedstämd. Jag hade hoppats att jag skulle kunna jobba längre, säger hon.

Tid för lyx

I dag jobbar Karin inte alls. Ibland saknar hon det, berättar hon. Men hon har samtidigt funnit ro i tillvaron.

Hon rättar sig efter hur mycket kroppen orkar med. Hon tränar och ägnar mycket tid åt sin familj.

- Det är kanske det jag värdesätter allra mest, att jag har tid nu. Jag har tid för barnen. Jag lyssnar på dem mycket mer. När de kommer hem och berättar om någon liten episod från skolan. Sådana stunder tar jag tillvara på ett annat sätt. Det är väldigt lyxigt. Jag läser mycket mer, och tar långa luncher med mina väninnor, säger hon.

Karin berättar att hon fortfarande drivs av att planera och förverkliga projekt. För henne är det inte så stor skillnad om det görs på en arbetsplats eller i hemmet.

- Det är att genomföra saker som är kul, säger hon.

Trädgården har därför blivit en oas som ger både energi och glädje. Trädgården är också en perfekt plats för kombination av arbete och vila.

- Det finns många ställen i trådgården där man kan sitta och ta igen sig. Det gäller att varva arbete och vila, säger hon.

Ibland är det givetvis tufft.

- Vissa dagar är pest. De dagarna finns också. Då går jag och lägger mig, säger hon.