Framför mig stod en förebild

"Framför mig stod en förebild"

En helt vanlig torsdag för snart fem år sedan, sa en doktor till Cilla:
- Du har drabbats av en rent ut sagt djävlig sjukdom. Det positiva är att nästan alla blir helt återställda. Det negativa är att det kan ta ganska lång tid.

Hon minns den där torsdagsmorgonen: hon skjutsades till akuten i Lund med spagettiben och sovande tår. En kvinnlig läkare ställde omedelbart diagnosen Guillain-Barrés syndrom, GBS.

En stund senare gjordes en lumbalpunktion (ryggmärgsprov) och hon fick veta att hon skulle få immunglobulin i dropp i fem dagar. Dessutom genomgick hon ett EMG.

Cilla var helt inställd på att lämna sjukhuset snart.

- OK, jag är hemma på måndag, tänkte hon.

Men när hon vaknade på fredagsmorgonen var hon förlamad upp till näsan. En läkare förklarade att om andningen försvagades så skulle hon kanske behöva läggas i respirator. Cilla bestämde sig för att visa att han skulle få fel.

- Jag kände en fruktansvärd ilska. Jag skulle bli frisk, så var det bara, säger hon.

Hon mobiliserade alla krafter hon hade. Respiratorn behövdes aldrig och hon var inställd på att snart lämna sjukhuset.

- Jag flyttade fram hemresedagen till onsdagen, fem dagar efter första droppbehandlingen.

Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Fyra veckor senare låg hon fortfarande i sin sjukhussäng i princip helt oförmögen att göra någonting på egen hand.

Rehabiliteringen gick långsamt. Hon hade ont och benen bar knappt. Hon släpade runt i korridorerna med en gåstol, en sjukgymnast och sin assistent. En man gick med rullstol bakom henne "utifall att".

Cilla berättar att den verkliga kicken under dessa veckor var ett besök av en man som ett par år tidigare haft GBS och legat i respirator.

- Där stod han, brunbränd, muskulös och såg ut som hälsan själv.

Han berättade att han hade börjat jobba efter tolv veckor.

- Framför mig stod en förebild och en "hjälte". Kunde han så kunde jag. Detta drev mig oerhört de närmaste månaderna. Även mina nära och kära fick se vad som förhoppningsvis skulle bli av deras magra och ilskna Cilla, som låg där i sängen dag efter dag.

Några dagar efter det viktiga besöket åkte Cilla till rehabiliteringshemmet Orup i Skåne, där hon blev kvar i cirka tre månader.

Dagarna var inrutade med två timmars sjukgymnastik och två timmars arbetsterapi.

- Min sjukgymnast tyckte att det kunde vara bra för mig att börja rida igen, men det visade sig vara en total katastrof. Jag har ridit i hela mitt liv och har några hästar hemma på gården. Att bli uppkastad på en kuse och upptäcka att jag inte ens kunde hålla i tyglarna gjorde mig bara ledsen och frustrerad.

Istället ägnade hon sig åt gångträning, cykling, vattengymnastik, styrketräning med mera.

- På arbetsterapin fick jag bekänna färg. Vardagliga ting som att skriva, ta på sig strumpor och kamma sig kändes till en början oövervinneligt. Tänk om jag då hade vetat att jag fyra månader senare skulle kunna köra bil igen.

Under hela perioden hade hon ett fantastiskt stöd från familj och vänner. Gemenskapen mellan patienterna var också bra.

Trots många negativa upplevelser gjorde hon snabba framsteg. Tretton veckor efter att hon blev inlagd var hon tillbaka på sitt arbete. Hon jobbade halvtid och var på Orup resten av dagen.

Idag arbetar Cilla 75 procent som producent. Hon tar hand om gårdens hästar och de vanliga sysslorna i livet.

- Jag har fortfarande alltid mer eller mindre ont i armar och ben och när jag får infektioner förvärras problemen under en tid. Men på det stora hela fungerar livet mycket bra, fast i ett lägre tempo än dagarna före den där torsdagen i juni 1997.

Något som hon vill förmedla är betydelsen av att prata med andra som varit med om samma sak.

Cilla är sedan flera år aktiv i GBS Stödgruppen. Hon delar med sig av sina erfarenheter till personer som liksom hon, när hon var som sämst, behöver någon som kan ge hopp.

Klicka här för att läsa GBS-krönikan.

Texten är en redigerad kortversion av Cillas egen berättelse som finns på GBS Stödgruppens hemsida.